Efter vad jag kommer ihåg som en hemsk och riktigt varm sommar åkte jag till Oslo och släppte allt. Jag kände lite att jag laddade om för att börja på nytt. När jag var i Oslo så berättade jag ganska öppet för mina vänner där sommaren varit och hur jobbigt jag hade upplevt det. Den enda som egentligen pratat om sånt tidigare var Vibeke. Hon är en av mina allra närmaste väninnor och hon har varit igenom mycket mer än jag någonsin drömt om. Dem hade då gjort otaliga ivf försök med mer eller mindre framgång. Hon blev ofta gravid men tyvärr så stannade inte fostret kvar. Hon gick väl som längst till v 9. Jag har alltid känt med henne men jag hade aldrig känt den sorgen och förstod inte förrän jag själv mistade mitt barn. Men hon har varit igenom det om och om igen. Fy så jobbigt! Men när jag började prata om det så visade det sig att det var flera av mina nära väninnor som också fått missfall och en hade haft ett samma sommar. Det blev en fantastisk helg med många djupa samtal, skratt och kärlek. Så skönt och välbehövligt! Väl hemma igen så bestämde vi att vi skulle vänta en cykel till innan vi skulle börja försöka igen och sen ta det lite lugnt och inte stressa. Men det kom aldrig någon mens.
Den här gången sa jag det bara till mamma.
Hon var den enda förutom Anders då som visste helt fram till v. 8. Då berättade min kusin att hon var i v 13 och då kunde jag inte hålla mig.
Vid mitt inskrivningssamtal i v 11 så fick jag träffa min BM och hon vägde och mätte mig. Jag blev själv väldigt överraskad när jag gick på vågen och den visade 102 kg. Jag har alltid varit stor men jag har aldrig varit över 100 sträcket och brukade ligga på 85-90 kg. Vikt har aldrig varit ett problem för mig för även om jag alltid har varit stor så har vikten ändå varit jämnt fördelad och jag har känt mig fin. Jag har alltid varit aktiv i jobbet men även tränat handboll och gått i skog och fjäll regelbundet. Jag har mått bra helt enkelt. BM tar fram en brorshyr som heter Gravid och övervikt och börjar förklara nackdelarna med att vara överviktig i en graviditet. Min chock över att ha gått upp så mycket i vikt utan att riktigt märka det satt kvar. Allt jag tänkte på var att hormonerna från min förra graviditet har förstört allt och det enda jag hörde från BM var: Du är tjock! Att föda är som att springa maraton och det kommer du aldrig att orka! Föda kommer att bli ett helvete för dig och du får inte gå upp mer. Max 3-5 kg! Du får graviddiabetes garanterat! Jag brast i gråt och började stammande försöka försvara mig och kände att jag hatade henne. Tänkte vägra sockerbelastningen och fler vägningar. Jag gick hem nedbruten och kände mig så otroligt misslyckad. Jag berättade lite av samtalet till min fina väninna Katrin. Hon är som jag, en stor kvinna och hon hade fött 2 barn. Hon tog genast mitt parti och fick mig att må lite bättre. Hade jag inte fått höra om och om igen att min BM var stans bästa så hade jag nog aldrig gått tillbaka dit. Men orden och skammen sved fortfarande.
Jag höll graviditeten hemlig. Bara dem inom familjen och mina närmaste väninnor visste helt fram till v. 21. Då började det synas ganska rejält och jag kände att jag ville berätta på jobbet mest eftersom jag inte gärna ville stå där ensam på hotellet på kvällstid. Kånka runt med extrasängar och springa upp och ner i trappor var inte heller så lyckat när jag började känna av lite foglossning och ryggont. Det värsta var nog att man aldrig hade någon plats att gå undan och sätta dig för att vila de dagarna det var mycket att göra. Blåsan gjorde sig påmind relativt ofta och är man ensam på jobbet så kan det oxå vara svårt. Det var ändå svårt att berätta. Jag berättade men sa hela tiden att ”man vet ju inte, det är inte säkert att det går vägen ändå”. För min chef och för mina kollegor så verkade det säkert lite konstigt, väldigt pessimistiskt och naivt men jag vågade aldrig riktigt glädjas eller hoppas på att det skulle går bra. Dem visste ju inte heller att jag precis hade fått ett missfall. Inte förrän jag började närma mig v 30 och insåg att om barnet skulle födas nu så skulle det troligtvis överleva. Då kom en helt annan panik.
Ungen skulle ju komma UT oxå… helvete! Jag som alltid varit rädd för att föda
och efter det där första samtalet med BM så hade det bara ökat. Jag hade fått ett ark att fylla i av BM där man på en skala mellan 1-10 skulle svara på hur rädd man var för att föda. Jag satte 9. Jag tänkte att det nog var dem som var mer rädd än mig så 10 kan man ju inte sätta men dramaqueenen i mig ville sätta en tolva. Vi pratade lite runt det och fast att jag nästan fick panik och började gråta när jag sa det högt så när hon frågade hur mycket jag tänkte på det så svarade jag ärligt. Nästan hela tiden och speciellt på kvällen. Ibland kunde jag inte somna och ibland vaknade jag i panik. Hon lovade mig att någon från förlossningen skulle ta kontakt med mig så att jag kunde få hjälp att bearbeta och se på alternativ. Haha… det enda alternativet jag kunde tänka mig var kejsarsnitt medans jag sov men sånt gör man ju inte.
Tillslut ringde det en från fl i Sundsvall. Hon frågade om jag fortfarande var rädd. Lite som att hon hade hoppas på att det skulle ha gått över. Jag kände mig lite förbryllad över det och svarade att det snarare hade blivit värre. Jag hade svårt att sova och låg ofta vaken på nätterna och våndades över förlossningen. Vi bokade en tid för ett samtal och jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. När jag kom ner på sjukhuset så mötte hon mig och tog med mig in på ett samtalsrum. Hon frågade egentligen bara vad jag var rädd för och sa att jag hade två val.
Antingen föder du vaginalt eller så gör du ett kejsarsnitt.
Här har du lite information om snitt. Jag ringer dig om en vecka så vill jag ha ett svar. Ja, nästan så. Mötet tog precis 8 min. Jag blev väldigt överraskad. Både över att det var så lite prat, att det gick så fort och man kunde faktiskt välja att göra ett kejsarsnitt! Hallelulja!
Jag åkte hem och läste om för och nackdelarna. För första gången nämnde jag oxå för Anders att jag var rädd för att föda. Han blev nog väldigt överraskad men var snäll och stöttande. Vi kan som regel prata om det mesta men just detta var så himla svårt att erkänna och prata om. Även han försökte fråga vad det var jag var rädd för men jag hade lixom inget svar… Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det egentligen var som skrämde mig förutom att bara tanken på att barnet skulle pressad ut genom ett hål där det egentligen inte är plats. Spricka, framfall, blod, tappa kontrollen, smärtan och att man ska bli ”mamma”. Allt kändes bara konstigt och fel. Men att ha bäbisen i magen kändes helt rätt! Den kunde gott få stanna kvar.
Första gången jag kände rörelser var nog runt v 18-19. Men jag trodde först att det var gaser. Efterhand kändes det mer som en fisk som sprattlade i en påse. Konstigt men ändå så mysigt. Tillslut började jag se ett mönster och jag brukade trycka tillbaka lite. Vi lekte lixom lite när han låg där inne. Jag visste att det var en pojke. Jag kände det på mig.
Totalt gjorde vi 4 ul under hela graviditeten. I v 8 hade jag en mindre blödningen och åkte in för att kolla om det hade blivit ett missfall. Jag kände ingenting när jag gick in. Jag var helt förberedd på att se en tom fostersäck igen. Tillslut vände läkaren på skärmen mot mig och skruvade upp volymen. Och där var det! Det lilla hjärtat som slog fort, fort, fort! Mitt hjärta blev alldeles varmt i några sekunder och äntligen kunde jag andas lite lättare. Jag kände mig så lättad när jag gick hem. Nummer två var i v13 och då bokade vi en tid hos en privat läkare och gjorde ett ul för att se om hjärtat var kvar. Detta var oxå första gången Anders skulle få följa med och se. Väl där inne ångrade jag mig nästan lite. Det var en manlig läkare och han använde en UL-stav för att kolla med. Dvs jag fick ta av mig kläderna och han förde upp den i fiffi. Även om man har gjort gynundersökningar och sånt tidigare så hade jag ju aldrig gjort det när den jag älskar står bredvid. En mycket skum känsla! Men där fick jag igen se det lilla hjärtat fladdra! Så himla skönt!
I v 19 gjorde vi ett RUL, rutin ultraljud. Jag var väldigt spänd på att få veta vad det skulle bli för kön. Jag väntade i spänning på att läkaren skulle fråga om vi ville veta. Hon mätte å mätte å tog bilder mm. Men frågan kom aldrig. Fy så besviken jag blev!
Hos besöket hos BM veckan efter så frågade hon om jag hade fått veta och när jag då sa att hon aldrig hade frågat om vi ville veta så skrattade BM högt. Vi frågar aldrig! Det är vår policy i landstinget pga av att man kan se fel plus att det är många som väljer att göra abort om det är ”fel” kön. Jag fick en chock! Va?? Hade jag missat min chans pga att jag var för artig för att fråga!? Sååå surt! Jag gick hem till Anders å sa att jag ska minsann fejka en blödning så att jag får åka ner igen!
Men jag gjorde aldrig det. När jag var i vecka 25 började jag ju inse att om ungen kom ut och mot all förmodan var en tjej så borde jag vara förberedd så istället för att kalla bäbisen Ture så började vi prata om tjejnamn lite. Kanske var det ändå en liten Kasia åndå? Men det var som att han protesterade för plötsligt slutade magen att växa. När SF måttet började gå neråt så skickade BM en remiss till kvinnokliniken så att jag fick komma dit samtidigt hade jag fått en liten blödning. Paniken och kylan blossade upp och i v 28 så fick jag då komma ner till kvinnokliniken igen. Först en undersökning av en student som visade blod på fingrarna. Så då var vi där igen då. Hjärtat lades i is på riktigt och jag blev kall i hela kroppen. Hon ursäktade sig och gick iväg och hämtade sin handledare. Han kollade också och konstaterade även han att jag hade en blödning och att jag fick komma upp till specialist mödravården. Jag fick lägga mig i en sal med en monitor högst uppe i ena hörnet och dem började göra ul nr 4. Dem började längst ner och handledaren gick igenom allt tillsammans med studenten. Från slidgången till urinblåsan till äggstockarna och kunde till och med visa från vilken sida ägget hade kommit från. Jag tänkte att det var för ge mig tid till att förbereda mig på det som skulle komma och fokuserade på monitorn. Men efter en stund säger han: Men nog med undervisning. Det är väl det här du kom för. Sen visade han mig bäbisen. Del för del ända till han kom till det lilla hjärtat. Å det slog! Jag kunde inte hjälpa att det kom några lättnadens tårar. Han förklarade att blodkärl kunde brista utan att det var någon fara men att jag skulle ta det lite lugnt och hålla koll. Började det blöda mer eller under längre tid då skulle jag komma tillbaka. Han trodde att anledningen till att sf måttet hade krympt lite var pga att bäbisen hade hittat en ny position för det var nog med vatten i livmodern och barnet såg ut att må bra. Vilken lättnad! Då frågade jag om han kunde se vad det det var och precis då visade han mig pungen så jag såg med engång att det var en pojke. På vägen hem åkte jag in pp babyproffsen och köpte hans första kläder.
När jag var i v 34 så ringde min Aturora BM tillbaka för att höra om jag hade bestämt mig för kejsarsnitt eller en vaginal förlossning. Efter många samtal med Katrin så hade jag kommit fram till att jag nog ville föda vaginalt ändå. Kejsarsnitt fick bli en nödlösning. Katrin hade fött två barn med kejsarsnitt och sa ofta att hon önskade att hon hade fått föda vaginalt. Hon tyckte det var så häftigt! En urkraft, nästan lite som en superkraft att kunna föda. Hon klarade nog inte helt att få mig in på hennes tankesätt men det satte åndå spår. Kvinnor föder barn varje dag i hela världen utan hjälp, läkare och smärtstillande och då är ju chanserna ganska bra för oss som har en förlossning att åka till med professionella och massa smärtstillande. Aurora BM lovade oxå att vi kunde skriva ett kontrakt. Om jag någon gång under förlossningen ändrade mig så kunde jag bara säga till så skulle dem göra ett kejsarsnitt. Det fanns alltså en utväg. I värsta fall. Jag fick oxå en omvisning på förlossningsavdelningen så att jag skulle veta vad jag kom till. Jag fick bla testa lustgasen. Haha. Jag kände först ingenting å sen blev jag jättefull. Fick lite panik och förklarade att jag hade kört bil dit. Bm skrattade och sa lugnt att det gick över på några minuter. Så sjukt!
De sista veckorna förstod jag varför en graviditet ska vara i nio månader. Man ska bli så stor och less att man förtränger allt som heter rädsla för man vill bara ha tillbaka sin kropp och få ut ungen. Jag hade även en liten kamp med försäkringskassan för att få graviditetspeng och inte behöva använda föräldradagar innan förlossningen. Redan från mnd 7 hjälpte dem mig på jobbet så att jag slapp stå själv på kvällstid och sista månaden ville jag inte jobba. Jag hade foglossning och det gjorde ont att stå hela dagen och gå upp och ner i trapporna. Min handläggare var snäll och ringde för att säga att dem tänkte avslå min ansökan och undrade om jag ville komplettera med något först. Jag bad henne vänta tre dagar så skrev jag ett tillägg, fick intyg från chefen samt pratade med facket och det räckte för att få ett godkännande. Tack och lov!
Livet på Ljungstigen 