Förlossningen

1 juni kl 1 kom den första värken. Jag gick på toa å tänkte ja, så klart! Jag som ville ha ett Majbarn borde ha fattar att det barnet hade sin egen vilja. Vid 3 så tänkte jag att jag borde säga till Anders att det kanske blir idag så att han skulle vara redo men sen lugnade det ner sig lite och jag somnade om. Anders pussade mig hej då vid 5 som vanligt och jag sov vidare till 6:30 ca… Då vaknade jag av en värk så jag klev upp och tänkte att jag borde äta och börja klocka värkarna. Tog lite fil å flingor men jag var inte så hungrig. Klockade värkar men det tog tid innan jag fick 3 på 10 min. Då försökte jag ringa Anders men fick bara felsvar på telefonen. Telia hade något fel på nätet så varken telefon eller internet fungerande. Försökte förlossningen men samma problem. Tänkte att jag lika gärna kunde göra mig klar så tog en dusch å försökte slappna av. Hel hopplöst men fick tiden att gå lite.

Värkarna kom tätare och nu började jag att få lite panik.

Provade några gånger till utan att komma fram. Packade väskan klar å satte allt i hallen. Tillslut fick jag tag i Anders. Klockan var då strax efter 9 och jag hade kraftiga värkar. Jag fick tag i fl och sa att jag hade 3-4 värkar på 10 min och ville komma in. Barnmorskan som svarade pratade lite med mig och jag bet ihop när värkarna kom men tog mig igenom och hon påpekade att hon inte hade hört någon värk under samtalet. Men då fick jag nog. Jag sa att jag är klar och på väg. Fanns det inte plats så är jag åtminstone på ett sjukhus. Hon skrattade och önskade mig välkommen och sa att dem hade en plats åt mig. Anders kom 9:40 och då stod jag på bron och väntade. Han gick in och jag trodde han skulle hämta nåt och när jag frågade vad så sa han att han tänkte ta en dusch. Jag tror han såg paniken i mina ögon när jag nästan skrek att det var bråttom. Jag fick lite dåligt samvete men sen kom det en värk så jag fick annat att tänka på. Anders fick fart i arslet å kastade in allt å bilen å hjälpte mig in. Sen körde han bokstavligt talat 140km/h ner till Sundsvall. Vi gick in på förlossningen kl 10:10 och möttes i dörren av någon som visade oss in på ett rum där dem försökte sätta ctg men jag kunde inte lägga mig ner. Efter några minuter kom en bm och sa. Ja, jag ser på dig att du är klar för att läggas in. Kom så ska ni få ett rum och sen ska jag undersöka dig. Hon undersökte mig och såg att jag var 5 cm öppen och i aktivt värkarbete så vi fick stanna.

Bara en halvtimme senare så var krystvärkarna igång.

Jag fokuserade på min mask med lustgas och på nåt sätt så blev jag inte alls lika full som förra gången. Jag gick lixom in i min egen lilla bubbla. Jag kände Anders varma trygga händer och hörde när dem pratade men hade själv svårt att kommunicera. Jag kände att barnmorskan var helt fel. Hon stod mest vid datorn och en liten sköterska med rådjursögon stod brevid sängen hela tiden men jag fick inte fram så mycket. När jag hade legat med krystvärkar i en timme så var jag helt slut. Då klarade jag att kraxa fram att jag inte ville mer. Jag ville hem. Jag orkade inte mer. Barnmorskan tolkade det som att jag ville ha Eda och just då hade jag tagit vad som helst bara jag fick en paus. Hon sa då att det var för sent att få eda och att bäbisen var på väg ut och att vi skulle prova lite till. Jag tror vi försökte i en evighet. När klockan närmade sig 13 så kom en barnläkare å kollade för dem ville ta sugklocka och då kom plötsligt en hel armé med folk in. Allt jag tänkte var att nu hände det.

Nu gick det fel.

Det var därför jag inte skulle föda. Men sen kom en ängel till barnmorska å tog tag i mig. Hon höll mig i handen och såg mig i ögonen och berättade vad jag skulle göra. Barnet låg med pannan neråt istället för hjässan så han behövde hjälp. Han var stressad och behövde komma ut snart men hon skulle hjälpa mig. Hon visste precis vad hon skulle säga och göra och efter några försök utan klocka så hörde jag dem prata om snitt men dem ville prova klockan först. Dem satte den och på en krystning, en värk med bara andning och sen en sista krystning kom han äntligen ut! Han skrek nästan på engång och dem praktiskt taget slängde honom på mitt bröst. Allt jag kunde tänka då var: inte i ansiktet! Han var ju alldeles blodig och kladdig av fosterfett. Jag kände inte någon direkt kärlek som många pratar om utan var mest lättad över att det var över men helt slut. Sen började dem massera min mage. Jag som trodde att jag var färdig. Moderkakan skulle ut och den kom med en liten eftervärk men masserande slutade inte. Det gjorde så ont! Jag fick fortsätta med lustgasen och dem la pojken till Anders. Jag blödde fortfarande ganska bra och livmodern ville inte riktigt dra ihop sig. Efter en stund så försöker bm sy det jag sprack. Jag var så öm i hela underlivet att jag höll på att dö. Dem sprayade å satte sprutor med bedövning men allt gjorde så himla ont ändå. Tydligen hade jag inte sprickor så mycket men det var visst svårt att komma åt att sy. Tillslut kom en läkare och försökte hjälpa till. Efter 1,5 timmes bök efter att han kom ut så säger hon att detta är omänskligt. Vi tar ner henne till operation. När dem rullade ut mig så såg jag Anders sitta i ett hörn med pojken på bröstet och

jag tänkte att detta kanske var sista gången jag såg dem.

Min fina ängel till bm följer mig hela vägen och håller mig i handen och på vägen får jag en ordentlig frossa. Jag skakar så att jag tror att jag ska gå sönder. Jag önskar i efterhand att jag hade frågat om hennes namn för hon ser till att jag håller mig vaken och att jag har en värmefilt hela tiden. Jag får äntligen bedövning men frossan fortsätter. Det tog ca 1,5 timme till innan jag kom upp från operation och jag fortsatte att skaka. När dem tog tempen så närmade den sig 40 grader och dem konstaterade att jag hade fått en infektion. Jag fick lite medicin och bäbisen tillbaka på bröstet och efter en stund släppte det äntligen. Äntligen kan jag försöka slappna av lite. Vilken pärs! Nu fick vi försöka amma lite och jag får se på bäbisen ordentligt. Han ät väldigt fin. Jag känner fortfarande inte den där kärleken jag hade önskat mig men beskyddarinstinkten slog till ordentligt. Jag saknade däremot att känna honom inni mig. Efter en stund kom dem in med lite fika och det behövde vi bägge två! Stackars Anders som annars lever som Skalman efter sin mat och sov klocka, hade inte heller ätit sen kl 5 på morgonen. Vi var helt utsvultna! Efter en stund blev vi skickade till BB för övervakning. Och vid 21 fick vi lite middag som dem hade sparat till mig och tack ock lov kunde dem ordna fram en liten paj till Anders oxå. Vi bytte tallrik för jag visste att Anders behövde den mer än mig. Haha! Vi fick sova i eget rum och Anders fick stanna kvar. Vi planerade att flytta in på patienthotellet nästa dag så det var skönt att ha honom med mig. Jag fick sova ganska bra på natten för bäbisen sov å Anders höll lite koll. Nästa dag kände jag att jag ville få kliva upp å duscha och få ta på mig mina egna kläder, ta bort kateter och så. Men jag hade fått besked att inte kliva upp utan tillstånd pga blodförlusten så vi ringde på klockan och in kom en sköterska. När jag frågade om jag kunde få kliva upp och ta mig en dusch så sa hon bryskt att: Man är väl inte sjuk för att man har fött barn!? Jag blev lite överraskad å sa försiktigt att jag hade fått besked om att jag inte fick kliva upp själv. Hon svarade då

Vaddå vill du att jag ska bära dig då eller?

Jag förstod att jag inte skulle få någon hjälp där så bad henne bara ta bort katetern och ge mig en handduk så att jag åtminstone fick ta mig en dusch. Anders hjälpte mig upp och även om jag var lite yrslig så gick jag på toaletten men duscha vågade jag inte riktigt då det inte fanns någon pall i duschen. Resten av den dagen bestod av väntan. Vänta på doktorer, kontroll av bäbisen och besked på när vi kunde flytta till hotellet. När vi äntligen fick veta att vi kunde få ett rum så fick jag veta att jag måste få mer medicin pr dropp och innan dess fick man inte gå. Allt tog sån tid. När klockan blev 19 och vi fortfarande inte fått varken mat (eftersom vi skulle flytta) eller rum så sa vi att nu orkar vi inte mer. En snäll sköterska satte tillslut droppet och skrev ut mig så vi fick åka hem men med löfte om att vi skulle komma tillbaka nästa dag. Vid 20:30 var vi äntligen hemma! Anders beställde mat och jag tog en lååång dusch. Nu kändes det äntligen lite normalt igen och man kunde fokusera på världens sötaste lilla bäbis. Nästa dag fick vi åka ner till sjukhuset igen för besiktning av bäbisen och pku testet. Sköterskan som tog testet var en äldre dam som verkligen vat så härlig. Hon hjälpte mig med amningen och gav mig en sån ammningnapp för att han skulle få bättre tag. Det gjorde verkligen ont i hjärtat när dem stack honom i handen så han blev alldeles blå. Huga, lillstackarn som inte vet vad som hände. Sköterskan frågar mig lite hur själva förlossningen gick och jag svarar att jag inte alls tyckte det gick speciellt bra. Jag fick lite panik när jag tänkte på det och kände dödsångesten komma och att barnmorskan verkligen gått emot mina önskemål. Jag fick inte varken kejsarsnitt eller bedövning och att hon stod vid datorn mer än vid mig. Plus att det var dåligt med besked dagen efter. Hon ser på mig och frågar om jag tappade mycket blod. Ja, det visste jag inte helt men eftersom jag inte hade fått kliva upp själv så antog jag det. Hon tyckte att jag såg lite blek ut och undrade om jag fått en utskriven journal men det hade jag inte heller. Hon skrev ut journalen till mig och tog ett blodprov för att kolla järnvärdet eller hemoglobinet. Det låg på 66. Normalt ligger mitt hb på 130. Hon kallade omedelbart på läkare och tog två prover till men bägge var liks låga. Läkaren ville lägga in mig men gav mig valet att få blodtransfusion eller fylla på med järn. Det är ju alltid en risk med blod så jag valde järn även om det tar längre tid innan man mår bättre. Sen mer väntan och en ny påse med järn och nya test. Så för oss blev det ännu en lång dag med väntan på sjukhuset men sen blev vi utskrivna på riktigt. Så skönt!

Annonser

Andra graviditeten

Efter vad jag kommer ihåg som en hemsk och riktigt varm sommar åkte jag till Oslo och släppte allt. Jag kände lite att jag laddade om för att börja på nytt. När jag var i Oslo så berättade jag ganska öppet för mina vänner där sommaren varit och hur jobbigt jag hade upplevt det. Den enda som egentligen pratat om sånt tidigare var Vibeke. Hon är en av mina allra närmaste väninnor och hon har varit igenom mycket mer än jag någonsin drömt om. Dem hade då gjort otaliga ivf försök med mer eller mindre framgång. Hon blev ofta gravid men tyvärr så stannade inte fostret kvar. Hon gick väl som längst till v 9. Jag har alltid känt med henne men jag hade aldrig känt den sorgen och förstod inte förrän jag själv mistade mitt barn. Men hon har varit igenom det om och om igen. Fy så jobbigt! Men när jag började prata om det så visade det sig att det var flera av mina nära väninnor som också fått missfall och en hade haft ett samma sommar. Det blev en fantastisk helg med många djupa samtal, skratt och kärlek. Så skönt och välbehövligt! Väl hemma igen så bestämde vi att vi skulle vänta en cykel till innan vi skulle börja försöka igen och sen ta det lite lugnt och inte stressa. Men det kom aldrig någon mens.

Den här gången sa jag det bara till mamma.

Hon var den enda förutom Anders då som visste helt fram till v. 8. Då berättade min kusin att hon var i v 13 och då kunde jag inte hålla mig.

Vid mitt inskrivningssamtal i v 11 så fick jag träffa min BM och hon vägde och mätte mig. Jag blev själv väldigt överraskad när jag gick på vågen och den visade 102 kg. Jag har alltid varit stor men jag har aldrig varit över 100 sträcket och brukade ligga på 85-90 kg. Vikt har aldrig varit ett problem för mig för även om jag alltid har varit stor så har vikten ändå varit jämnt fördelad och jag har känt mig fin. Jag har alltid varit aktiv i jobbet men även tränat handboll och gått i skog och fjäll regelbundet. Jag har mått bra helt enkelt. BM tar fram en brorshyr som heter Gravid och övervikt och börjar förklara nackdelarna med att vara överviktig i en graviditet. Min chock över att ha gått upp så mycket i vikt utan att riktigt märka det satt kvar. Allt jag tänkte på var att hormonerna från min förra graviditet har förstört allt och det enda jag hörde från BM var: Du är tjock! Att föda är som att springa maraton och det kommer du aldrig att orka! Föda kommer att bli ett helvete för dig och du får inte gå upp mer. Max 3-5 kg! Du får graviddiabetes garanterat! Jag brast i gråt och började stammande försöka försvara mig och kände att jag hatade henne. Tänkte vägra sockerbelastningen och fler vägningar. Jag gick hem nedbruten och kände mig så otroligt misslyckad. Jag berättade lite av samtalet till min fina väninna Katrin. Hon är som jag, en stor kvinna och hon hade fött 2 barn. Hon tog genast mitt parti och fick mig att må lite bättre. Hade jag inte fått höra om och om igen att min BM var stans bästa så hade jag nog aldrig gått tillbaka dit. Men orden och skammen sved fortfarande.

Jag höll graviditeten hemlig. Bara dem inom familjen och mina närmaste väninnor visste helt fram till v. 21. Då började det synas ganska rejält och jag kände att jag ville berätta på jobbet mest eftersom jag inte gärna ville stå där ensam på hotellet på kvällstid. Kånka runt med extrasängar och springa upp och ner i trappor var inte heller så lyckat när jag började känna av lite foglossning och ryggont. Det värsta var nog att man aldrig hade någon plats att gå undan och sätta dig för att vila de dagarna det var mycket att göra. Blåsan gjorde sig påmind relativt ofta och är man ensam på jobbet så kan det oxå vara svårt. Det var ändå svårt att berätta. Jag berättade men sa hela tiden att ”man vet ju inte, det är inte säkert att det går vägen ändå”. För min chef och för mina kollegor så verkade det säkert lite konstigt, väldigt pessimistiskt och naivt men jag vågade aldrig riktigt glädjas eller hoppas på att det skulle går bra. Dem visste ju inte heller att jag precis hade fått ett missfall. Inte förrän jag började närma mig v 30 och insåg att om barnet skulle födas nu så skulle det troligtvis överleva. Då kom en helt annan panik.

Ungen skulle ju komma UT oxå… helvete! Jag som alltid varit rädd för att föda

och efter det där första samtalet med BM så hade det bara ökat. Jag hade fått ett ark att fylla i av BM där man på en skala mellan 1-10 skulle svara på hur rädd man var för att föda. Jag satte 9. Jag tänkte att det nog var dem som var mer rädd än mig så 10 kan man ju inte sätta men dramaqueenen i mig ville sätta en tolva. Vi pratade lite runt det och fast att jag nästan fick panik och började gråta när jag sa det högt så när hon frågade hur mycket jag tänkte på det så svarade jag ärligt. Nästan hela tiden och speciellt på kvällen. Ibland kunde jag inte somna och ibland vaknade jag i panik. Hon lovade mig att någon från förlossningen skulle ta kontakt med mig så att jag kunde få hjälp att bearbeta och se på alternativ. Haha… det enda alternativet jag kunde tänka mig var kejsarsnitt medans jag sov men sånt gör man ju inte.

Tillslut ringde det en från fl i Sundsvall. Hon frågade om jag fortfarande var rädd. Lite som att hon hade hoppas på att det skulle ha gått över. Jag kände mig lite förbryllad över det och svarade att det snarare hade blivit värre. Jag hade svårt att sova och låg ofta vaken på nätterna och våndades över förlossningen. Vi bokade en tid för ett samtal och jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. När jag kom ner på sjukhuset så mötte hon mig och tog med mig in på ett samtalsrum. Hon frågade egentligen bara vad jag var rädd för och sa att jag hade två val.

Antingen föder du vaginalt eller så gör du ett kejsarsnitt.

Här har du lite information om snitt. Jag ringer dig om en vecka så vill jag ha ett svar. Ja, nästan så. Mötet tog precis 8 min. Jag blev väldigt överraskad. Både över att det var så lite prat, att det gick så fort och man kunde faktiskt välja att göra ett kejsarsnitt! Hallelulja!

Jag åkte hem och läste om för och nackdelarna. För första gången nämnde jag oxå för Anders att jag var rädd för att föda. Han blev nog väldigt överraskad men var snäll och stöttande. Vi kan som regel prata om det mesta men just detta var så himla svårt att erkänna och prata om. Även han försökte fråga vad det var jag var rädd för men jag hade lixom inget svar… Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det egentligen var som skrämde mig förutom att bara tanken på att barnet skulle pressad ut genom ett hål där det egentligen inte är plats. Spricka, framfall, blod, tappa kontrollen, smärtan och att man ska bli ”mamma”. Allt kändes bara konstigt och fel. Men att ha bäbisen i magen kändes helt rätt! Den kunde gott få stanna kvar.

Första gången jag kände rörelser var nog runt v 18-19. Men jag trodde först att det var gaser. Efterhand kändes det mer som en fisk som sprattlade i en påse. Konstigt men ändå så mysigt. Tillslut började jag se ett mönster och jag brukade trycka tillbaka lite. Vi lekte lixom lite när han låg där inne. Jag visste att det var en pojke. Jag kände det på mig.

Totalt gjorde vi 4 ul under hela graviditeten. I v 8 hade jag en mindre blödningen och åkte in för att kolla om det hade blivit ett missfall. Jag kände ingenting när jag gick in. Jag var helt förberedd på att se en tom fostersäck igen. Tillslut vände läkaren på skärmen mot mig och skruvade upp volymen. Och där var det! Det lilla hjärtat som slog fort, fort, fort! Mitt hjärta blev alldeles varmt i några sekunder och äntligen kunde jag andas lite lättare. Jag kände mig så lättad när jag gick hem. Nummer två var i v13 och då bokade vi en tid hos en privat läkare och gjorde ett ul för att se om hjärtat var kvar. Detta var oxå första gången Anders skulle få följa med och se. Väl där inne ångrade jag mig nästan lite. Det var en manlig läkare och han använde en UL-stav för att kolla med. Dvs jag fick ta av mig kläderna och han förde upp den i fiffi. Även om man har gjort gynundersökningar och sånt tidigare så hade jag ju aldrig gjort det när den jag älskar står bredvid. En mycket skum känsla! Men där fick jag igen se det lilla hjärtat fladdra! Så himla skönt!

I v 19 gjorde vi ett RUL, rutin ultraljud. Jag var väldigt spänd på att få veta vad det skulle bli för kön. Jag väntade i spänning på att läkaren skulle fråga om vi ville veta. Hon mätte å mätte å tog bilder mm. Men frågan kom aldrig. Fy så besviken jag blev!

Hos besöket hos BM veckan efter så frågade hon om jag hade fått veta och när jag då sa att hon aldrig hade frågat om vi ville veta så skrattade BM högt. Vi frågar aldrig! Det är vår policy i landstinget pga av att man kan se fel plus att det är många som väljer att göra abort om det är ”fel” kön. Jag fick en chock! Va?? Hade jag missat min chans pga att jag var för artig för att fråga!? Sååå surt! Jag gick hem till Anders å sa att jag ska minsann fejka en blödning så att jag får åka ner igen!

Men jag gjorde aldrig det. När jag var i vecka 25 började jag ju inse att om ungen kom ut och mot all förmodan var en tjej så borde jag vara förberedd så istället för att kalla bäbisen Ture så började vi prata om tjejnamn lite. Kanske var det ändå en liten Kasia åndå? Men det var som att han protesterade för plötsligt slutade magen att växa. När SF måttet började gå neråt så skickade BM en remiss till kvinnokliniken så att jag fick komma dit samtidigt hade jag fått en liten blödning. Paniken och kylan blossade upp och i v 28 så fick jag då komma ner till kvinnokliniken igen. Först en undersökning av en student som visade blod på fingrarna. Så då var vi där igen då. Hjärtat lades i is på riktigt och jag blev kall i hela kroppen. Hon ursäktade sig och gick iväg och hämtade sin handledare. Han kollade också och konstaterade även han att jag hade en blödning och att jag fick komma upp till specialist mödravården. Jag fick lägga mig i en sal med en monitor högst uppe i ena hörnet och dem började göra ul nr 4. Dem började längst ner och handledaren gick igenom allt tillsammans med studenten. Från slidgången till urinblåsan till äggstockarna och kunde till och med visa från vilken sida ägget hade kommit från. Jag tänkte att det var för ge mig tid till att förbereda mig på det som skulle komma och fokuserade på monitorn. Men efter en stund säger han: Men nog med undervisning. Det är väl det här du kom för. Sen visade han mig bäbisen. Del för del ända till han kom till det lilla hjärtat. Å det slog! Jag kunde inte hjälpa att det kom några lättnadens tårar. Han förklarade att blodkärl kunde brista utan att det var någon fara men att jag skulle ta det lite lugnt och hålla koll. Började det blöda mer eller under längre tid då skulle jag komma tillbaka. Han trodde att anledningen till att sf måttet hade krympt lite var pga att bäbisen hade hittat en ny position för det var nog med vatten i livmodern och barnet såg ut att må bra. Vilken lättnad! Då frågade jag om han kunde se vad det det var och precis då visade han mig pungen så jag såg med engång att det var en pojke. På vägen hem åkte jag in pp babyproffsen och köpte hans första kläder.

När jag var i v 34 så ringde min Aturora BM tillbaka för att höra om jag hade bestämt mig för kejsarsnitt eller en vaginal förlossning. Efter många samtal med Katrin så hade jag kommit fram till att jag nog ville föda vaginalt ändå. Kejsarsnitt fick bli en nödlösning. Katrin hade fött två barn med kejsarsnitt och sa ofta att hon önskade att hon hade fått föda vaginalt. Hon tyckte det var så häftigt! En urkraft, nästan lite som en superkraft att kunna föda. Hon klarade nog inte helt att få mig in på hennes tankesätt men det satte åndå spår. Kvinnor föder barn varje dag i hela världen utan hjälp, läkare och smärtstillande och då är ju chanserna ganska bra för oss som har en förlossning att åka till med professionella och massa smärtstillande. Aurora BM lovade oxå att vi kunde skriva ett kontrakt. Om jag någon gång under förlossningen ändrade mig så kunde jag bara säga till så skulle dem göra ett kejsarsnitt. Det fanns alltså en utväg. I värsta fall. Jag fick oxå en omvisning på förlossningsavdelningen så att jag skulle veta vad jag kom till. Jag fick bla testa lustgasen. Haha. Jag kände först ingenting å sen blev jag jättefull. Fick lite panik och förklarade att jag hade kört bil dit. Bm skrattade och sa lugnt att det gick över på några minuter. Så sjukt!

De sista veckorna förstod jag varför en graviditet ska vara i nio månader. Man ska bli så stor och less att man förtränger allt som heter rädsla för man vill bara ha tillbaka sin kropp och få ut ungen. Jag hade även en liten kamp med försäkringskassan för att få graviditetspeng och inte behöva använda föräldradagar innan förlossningen. Redan från mnd 7 hjälpte dem mig på jobbet så att jag slapp stå själv på kvällstid och sista månaden ville jag inte jobba. Jag hade foglossning och det gjorde ont att stå hela dagen och gå upp och ner i trapporna. Min handläggare var snäll och ringde för att säga att dem tänkte avslå min ansökan och undrade om jag ville komplettera med något först. Jag bad henne vänta tre dagar så skrev jag ett tillägg, fick intyg från chefen samt pratade med facket och det räckte för att få ett godkännande. Tack och lov!

Första graviditeten. 

Idag blir Edwin 11 månader. Min fantastiska lilla kille! Tänk att man kan älska någon mer för varje dag som går även fast dem driver en till vansinne ibland! Jag har tänkt mycket på det där och lyssnat på otaliga poddar och läst många förlossningshistorier. Så olika alla är. När jag tänker tillbaka på hur min förlossning var så får jag fortfarande obehagskänslor och så ska det väl ändå inte vara? Det känns som tur är bättre idag än det gjorde precis efteråt men ändå blir jag lite förbannad när jag tänker på det. Jag var 34år när jag fick Edwin och är väl ganska normalbegåvad men oj så lite jag visste om graviditet och förlossning. Jag vet inte om det handlade mest om att jag egentligen hade bestämt mig för att inte få barn eller att mina vänner inte pratade om det. Kanske kände dem att dem inte kunde prata med mig om det? Jag vet inte. Oavsett så tänkte jag berätta om mina tankar och upplevelser under min graviditet och förlossning. Mest för att skriva av mig men kanske hjälper det någon annan oxå. Det kommer nog att bli flera inlägg eftersom det blir så himla mycket att skriva och eftersom det är min blogg så får jag välja själv hur mycket! Ha! Passar det inte så sluta läsa. Annars så hoppas jag att det hjälper nån.

Jag trodde egentligen att jag inte ville ha barn men efter att jag fyllt 31 så ändrades nåt. Jag drömde att jag hade en bäbis och när jag vaknade så kände jag en sån enorm tomhet. Det var nog min biologiska klocka som ringde för innan dess hade jag väldigt lite intresse av barn generellt. Haha… Jag tyckte dem var söta men ofta ouppfostrade eller bortskämda. Med vissa undantag dock. Sen träffade jag min kära Anders och eftersom han närmade sig 40 så var han redan ganska klar för att skaffa barn. Jag kände mig inte alls lika säker men efter ett år tog jag ut spiralen ändå och upptäckte att jag blev besviken varje gång mensen kom. Jag hade inte berättat något för Anders än eftersom jag tänkte att det hade blivit en fin överraskning. Men när vi var på semester i Mexico så klarade jag inte att hålla det hemligt längre utan berättade vad jag gjort. Han blev överraskad, lite rädd och glad. Sen gick det 2 månader till utan att något hände. Vi ville ju inte göra nån stor sak av det men det kändes ju ändå lite oroligt. Jag blev plötsligt mycket rädd för att vi inte kunde få barn. Jag började läsa på och uppräckte att jag var helt ute och cyklade när det gällde menscykeln och när man var som mest mottaglig. Jag var helt säker på att ägglossningen skedde veckan innan mensen! Haha… Jag hade ingen aning om att det var 2 veckor innan och att ägget låg där och ruvade ett tag innan det försvann ut med slemhinnor och annat. Efter att jag upptäckte det så kom det ingen mens mer. Jag visste ju att jag var ganska fertil med tanke på att jag varit gravid tidigare men då valt att inte fullföra graviditeten. Plus att jag har en familj som fröar av sig som värsta pionerna! Fast inte trodde jag att det skulle gå så fort. I maj blev jag gravid. Jag klev upp extra tidigt en söndagsmorgon och tog ett test. Jag satte mig på balkongen och rökte en cigg och tog en kopp kaffe medans jag väntade på resultatet. Jag tänkte att detta blir kanske min sista cigarett.  Mycket riktigt. På testet stod det GRAVID 2-3 veckor. Shit pomfritt så rädd jag blev! Jag kröp tillbaka i sängen med en kopp kaffe till Anders och väntade lite innan jag visade honom testet. Han blev så rädd att han sprang nästan ut på balkongen och rökte gott och väl 3 cigg på raken innan han frågade om det var sant. Haha… Knäppgök! Men efter ett tag så lugnade han ner sig. Vi såg bägge fram emot det med skräckblandad förtjusning. Vi var eniga om att vi inte skulle berätta förrän det gått lite längre så det var vår hemlis ett tag. Det är ju helt sjukt hur mycket man hinner tänka och planera. Jag var till barnmorskan och skrev in mig i v 8 och då kändes det väldigt verkligt plötsligt. Men sen kom juli. Anders fyllde 40 och vi skulle till Edinburgh med han mamma och hennes man. Vi kände ju att vi var tvungen att berätta eftersom vi alla tycker om att dricka både öl och whisky och det är svårt att undvika på en sån resa. Det blev jätteglada såklart och skålade för oss. På flyget över så fick jag lite ont i magen. Under resan så blödde jag lite men jag visste ju att sånt kan ske så jag gjorde inte nåt speciellt. När vi kom hem till Sverige veckan efter så hade jag haft mycket små blödningar och risa flytningar så jag ringde bm. Min bm hade semester så den som hade jour sa att det var normalt och att jag skulle återkomma om det blev någon större blödning. Jag gick 2 veckor till utan att något mer hände men jag kände på mig att något var fel. I v 13 åkte jag in till kvinnokliniken och bad om en kontroll. Jag sa att jag hade blödd mycket men det var inte sant. Under ultraljudet så såg jag skärmen och jag väntade på att se något som tickade. Men när läkaren vänder skärmen bort från mig och frågade vilken vecka jag var i så förstod jag att min känsla var rätt. Hon visade mig sen fostersäcken och sa att hon tyvärr inte kunde se något liv i den. Ca 10 veckor var den. Missed abortion kallas det när fostret dör men inte kommer ut av sig själv. Jag fick välja om jag ville göra en skrapning eller om jag ville ta en tablett och få bort det hemma. Eftersom fostret var i v 10 så skulle det inte vara något problem att göra det hemma. Fy så tungt det var. Allt som man sett fram emot och planerat föll verkligen i grus. Min kropp trodde ju fortfarande att den var gravid också eftersom magen växte, brösten ömmade och hormonerna var helt bananas. Min respekt för dem som har svårt för att bli gravida och speciellt dem som går på ivf ökade så otroligt mycket. Tänk att gå igenom detta gång efter gång. Mitt hjärta gråter bara vid tanken. Jag valde iallafall tabletterna och åkte hem. Jag och Anders sörjde verkligen vårt barn. Jag var inte alls förberedd på hur ont det skulle göra att få ut fostret heller. Jag tänkte att det är så litet så det blir som en riklig mens med lite klumpar. Men klumparna var stora och tabletterna framkallar ju en sorts värkar så det gjorde riktigt ont både i kroppen och själen. Efterkontrollen visade ändå att det fanns små rester kvar men dem beslutade att man skulle avvakta då det troligtvis kom med nästa mens. Det här var sommaren 2014. Den varmaste sommaren jag kan minnas och jag fick inte ens bada pga efterslaget och infektionsrisken.  Jag tyckte så synd om mig själv när jag låg där på stranden och grät bakom mina solglasögon. I efterhand kan det verka banalt men jag sörjde mitt barn. En väninna sa att hon trode att det var en själ som vände för att den inte var redo. Det tröstade jag mig med. I dag känns det faktiskt som att det var Edwin som inte var klar och det är därför han är den fantastiskt glada lilla människa som han är idag.

Nu ta jag kväll för idag. ❤️<<<<
gt;