Första graviditeten. 

Idag blir Edwin 11 månader. Min fantastiska lilla kille! Tänk att man kan älska någon mer för varje dag som går även fast dem driver en till vansinne ibland! Jag har tänkt mycket på det där och lyssnat på otaliga poddar och läst många förlossningshistorier. Så olika alla är. När jag tänker tillbaka på hur min förlossning var så får jag fortfarande obehagskänslor och så ska det väl ändå inte vara? Det känns som tur är bättre idag än det gjorde precis efteråt men ändå blir jag lite förbannad när jag tänker på det. Jag var 34år när jag fick Edwin och är väl ganska normalbegåvad men oj så lite jag visste om graviditet och förlossning. Jag vet inte om det handlade mest om att jag egentligen hade bestämt mig för att inte få barn eller att mina vänner inte pratade om det. Kanske kände dem att dem inte kunde prata med mig om det? Jag vet inte. Oavsett så tänkte jag berätta om mina tankar och upplevelser under min graviditet och förlossning. Mest för att skriva av mig men kanske hjälper det någon annan oxå. Det kommer nog att bli flera inlägg eftersom det blir så himla mycket att skriva och eftersom det är min blogg så får jag välja själv hur mycket! Ha! Passar det inte så sluta läsa. Annars så hoppas jag att det hjälper nån.

Jag trodde egentligen att jag inte ville ha barn men efter att jag fyllt 31 så ändrades nåt. Jag drömde att jag hade en bäbis och när jag vaknade så kände jag en sån enorm tomhet. Det var nog min biologiska klocka som ringde för innan dess hade jag väldigt lite intresse av barn generellt. Haha… Jag tyckte dem var söta men ofta ouppfostrade eller bortskämda. Med vissa undantag dock. Sen träffade jag min kära Anders och eftersom han närmade sig 40 så var han redan ganska klar för att skaffa barn. Jag kände mig inte alls lika säker men efter ett år tog jag ut spiralen ändå och upptäckte att jag blev besviken varje gång mensen kom. Jag hade inte berättat något för Anders än eftersom jag tänkte att det hade varit en fin överraskning. Men när vi var på semester i Mexico så klarade jag inte att hålla det hemligt längre utan berättade vad jag gjort. Han blev överraskad, lite rädd och glad. Sen gick det 2 månader till utan att något hände. Vi ville ju inte göra nån stor sak av det men det kändes ju ändå lite oroligt. Jag blev plötsligt mycket rädd för att vi inte kunde få barn. Jag började läsa på och uppräckte att jag var helt ute och cyklade när det gällde menscykeln och när man var som mest mottaglig. Jag var helt säker på att det var veckan innan mensen! Haha… Jag hade ingen aning om att det var 2 veckor innan och att ägget låg där och ruvade ett tag innan det försvann ut med slemhinnor och annat. Efter att jag upptäckte det så kom det ingen mens igen. Jag visste ju att jag var ganska fertil med tanke på att jag varit gravid tidigare men då valt att inte fullföra graviditeten. Plus att jag har en familj som fröar av sig som värsta pionerna! Men inte trodde jag att det skulle gå så fort. Men i maj blev jag gravid. Jag klev upp extra tidigt en söndagsmorgon och tog ett test. Jag satte mig på balkongen och rökte en cigg och tog en kopp kaffe medans jag väntade på resultatet. Jag tänkte att detta blir kanske min sista cigarett.  Mycket riktigt. På testet stod det GRAVID 2-3 veckor. Shit pomfritt så rädd jag blev! Jag kröp tillbaka i sängen med en kopp kaffe till Anders och väntade lite innan jag visade honom tester. Han blev rädd och sprang nästan ut på balkongen och rökte gott och väl 3 cigg på raken innan han frågade om det var sant. Haha… Knäppgök! Men efter ett tag så lugnade han ner sig. Vi såg bägge fram emot det med skräckblandad förtjusning. Vi var eniga om att vi inte skulle berätta förrän det gått lite längre så det var vår hemlis ett tag. Det är ju helt sjukt hur mycket man hinner tänka och planera. Jag var till barnmorskan och skrev in mig i v 8 och då kändes det väldigt verkligt plötsligt. Men sen kom juli. Anders fyllde 40 och vi skulle till Edinburgh med han mamma och hennes man. Vi kände ju att vi var tvungen att berätta eftersom vi alla tycker om att dricka både öl och whisky och det är svårt att undvika på en sån resa. Det blev jätteglada såklart och skålade för oss. På flyget över så fick jag lite ont i magen. Under resan så blödde jag lite men jag visste ju att sånt kan ske så jag gjorde inte nåt speciellt. När vi kom hem till Sverige veckan efter så hade jag haft mycket små blödningar och risa flytningar så jag ringde bm. Min bm hade semester så den som hade jour sa att det var normalt och att jag skulle återkomma om det blev någon större blödning. Jag gick 2 veckor till utan att något mer hände men jag kände på mig att något var fel. I v 13 åkte jag in till kvinnokliniken och bad om en kontroll. Jag sa att jag hade blödd mycket men det var inte sant. Under ultraljudet så såg jag skärmen och jag väntade på att se något som tickade. Men när läkaren vänder skärmen bort från mig och frågade vilken vecka jag var i så förstod jag att min känsla var rätt. Hon visade mig sen fostersäcken och sa att hon tyvärr inte kunde se något liv i den. Ca 10 veckor var den. Missed abortion kallas det när fostret dör men inte kommer ut av sig själv. Jag fick välja om jag ville göra en skrapning eller om jag ville ta en tablett och få bort det hemma. Eftersom fostret var i v 10 så skulle det inte vara något problem att göra det hemma. Fy så tungt det var. Allt som man sett fram emot och planerat föll verkligen i grus. Min kropp trodde ju fortfarande att den var gravid också eftersom magen växte, brösten ömmade och hormonerna var helt bananas. Min respekt för dem som har svårt för att bli gravida och speciellt dem som går på ivf ökade så otroligt mycket. Tänk att gå igenom detta gång efter gång. Mitt hjärta gråter bara vid tanken. Jag valde iallafall tabletterna och åkte hem. Jag och Anders sörjde verkligen vårt barn. Jag var inte alls förberedd på hur ont det skulle göra att få ut fostret heller. Jag tänkte att det är så litet så det blir som en riklig mens med lite klumpar. Men klumparna var stora och tabletterna framkallar ju en sorts värkar så det gjorde riktigt ont både i kroppen och själen. Efterkontrollen visade ändå att det fanns små rester kvar men dem beslutade att man skulle avvakta då det troligtvis kom med nästa mens. Det här var sommaren 2014. Den varmaste sommaren jag kan minnas och jag fick inte ens bada pga efterslaget och infektionsrisken.  Jag tyckte så synd om mig själv när jag låg där på stranden och grät bakom mina solglasögon. I efterhand kan det verka banalt men jag sörjde mitt barn. En väninna sa att hon trode att det var en själ som vände för att den inte var redo. Det tröstade jag mig med. I dag känns det faktiskt som att det var Edwin som inte var klar och det är därför han är den fantastiskt glada lilla människa som han är idag. 

Nu ta jag kväll för idag. ❤️

Annonser

Vårkänslor

Men snart är det ju äntligen vår! Fast det känns lite trögt just nu. Vi har ju haft ett par veckor med finväder här efter påsk men förra veckan var verkligen ett tillbakaslag. Kallt och frost på mornarna och häromdagen snöade det rejält. Fy så tråkigt. Men jag tröstar mig med att det snart är maj och att vårvärmen kanske kommer tillbaka snart! Vi har ju hunnit fixa lite i trädgården redan så nu är det bara att invänta temperaturen så att vi jan börja plantera lite blommor och sätta potatisen och lite andra grönsaker.  Snart så… Jag har börjat vårfixa lite inne istället. Edwin Långarm Klåfinger, som vi kallar honom för tillfället, försöker ju verkligen få tag i allt på fönsterbrädan just nu så jag har hängt upp lite blommor istället. Murgröna är också väldigt somrigt tycker jag så det passar ju jättebra. Jag har köpt jättefina kupor som jag har planterat murgrönan i och amplar i glas till orkidéerna. Jag var bara tvungen att köpa ett par fåglar också som ”bor” i kuporna. 

Det är så himla svårt att ta bilder i vardagsrummet. Speciellt mot fönstret eftersom vi inte har några taklampor så kommer ju nästan allt ljus utifrån. 

Annars har jag hämtat mig efter påskens hemska bakslag med maten. Jag gick ju upp 3 kg och har verkligen fått jobba för att komma tillbaka i ketos. Fast nu rullar det på ganska bra och det känns jätteskönt! Jag har gått från att ha en BMI på 36 och fetma klass 2 till 33 och bara klass 1. Hemskt ellerhur? Men det kommer att ta tid att gå ner så man får bara ha tålamod. Jag är ändå stolt över hur april har gått. Jag har promenerar mycket och jag kommer att ha gått 10 mil på en månad. Det känns riktigt bra. Speciellt med tanke på att mitt mål var att gå 200mil till 31/5 och det målet når jag nästan en hel månad tidigare än planerat.Jag ger mig själv en klapp på axeln och tar en kopp fettkaffe. 


Ha en härlig dag! 😊

Nytt kapitel! 

Ja, det är 2 januari och jag känner mig bara less och fet. Det här är väl typiskta nyårskänslor för en del. Jag har verkligen svullat hela julen och idag väger jag lika mycket som jag gjorde när jag var höggravid med Edwin för 7 månader sen. Jag har verkligen jobbat stenhårt i höst med att träna regelbundet och ätit nyttigt. Inte minst har jag försökt minska portionerna men talet på vågen går bara upp och upp. Det känns verkligen hopplöst. Idag har jag bestämt mig för att göra något drastiskt. Jag har gått och småtänkt på detta en period men jag har nog inte varit mogen för att satsa allt än. Att ge upp bröd och potatis och pasta. Men tja. Idag är dagen! Jag ska börja äta enligt lchf. Det är en stor livsstilsomställning men det verkar som om det är det jag behöver just nu. Jag försöker övertala Anders att han ska bli med på detta i en månad för att se. Han behöver det oxå. Han har aldrig vägt så mycket som idag. Även om han ser det som en fördel att vara tung så har vi bägge en mage som är för stor. Även om hans är mycket mindre än min. Jag har hängmage! Det är helt sjukt. Innan jag blev gravid så trodde jag inte att jag kunde få det men tji fick jag. Fy så trist det är! Jag har på allvar börjat tänka på operation men jag tycker ändå att det är att fega ur lite. Jag vet att det blir mer och mer vanligt men det är ett stort ingrepp och väldigt onaturligt så jag måste försöka något annat först. Jag har ju alltid varit stor men har aldrig bantat utan varit ganska nöjd med min kropp även om jag skulle önskat att jag vägde lite mindre. Jag har inte ens ägt en våg förrän jag blev gravid. Barnmorskan skrämde upp mig rejält när jag vägde mig första gången. Jag vägde då 102 kg. Det blev en chock för mig oxå eftersom sist jag vägde mig vägde jag ca 12 kg mindre. Jag hade aldrig varit i närheten av 100 sträcket förut och kände mig helt fruktansvärt dum och otillräcklig. Det är så det känns att bli klassad som fet. Extrem övervikt. Jag försvarade mig med att jag alltid varit stor och att de flesta i vår familj har stor övervikt. Men sanningen är också att jag varit gravid några månader tidigare. Jag kände redan då hur hormonerna i kroppen var i total obalans och att jag samlat på mig mycket vikt. Mina kläder satt väldigt trångt och flera byxor kunde jag inte ens ha längre. Då fick jag missfall i v 13. Det är sjukt hur mycket man hinner planera på de 10 veckorna vi visste att jag var gravid. Men det är en helt annan historia. När jag då bara 1,5 månad senare blev gravid igen så hade kroppen fortfarande inte återhämtat sig riktigt utan kilona var kvar och kanske inte riktigt lika hormonell som förra gången men man har ändå känslorna lite utanpå när man är gravid. Tårarna ligger så nära till hands. Hon berättade att man kan få hjälp av en dietist och att man alltid håller ett extra öga på blodsockret och vid v 18 gör man också em sockerbelastning för att se om man har tendenser till att få graviddiabetes. Hon fokuserade mycket på att feta personer får tuffare förlossningar, större barn och kanske inte orkar med det maraton som en förlossning innebär. Nu använde hon inte ordet fet men det var det jag hörde. Det och att jag kom till att få en stor unge och en jättejobbig förlossning. Jag som redan var rädd för att föda fick en riktig chock och började äta supernyttigt och promenera mycket. Jag vågade inte styrketränade eftersom jag hört att man inte ska lyfta tungt när man är gravid. Idag vet jag att inget jag hade gjort hade hindrat missfallet men då kändes det som rätt val. Jag gick fort ner i vikt och när jag var i v 38 vägde jag 105 kg så jag hade en total viktuppgång på 3 kg under graviditeten. Veckan efter födseln så vägde jag 92 och satsade på att barnvagnsprommenader och ammning skulle hålla mig där eller förhoppningsvis gå ner ännu mer. Men så var ej fallet för mig. Men det är väl inget att gråta över. Nu är det ett nytt år och nya möjligheter! Jag hoppas att jag kan gå ner 15 kg till nyår nästa år dvs till 90kg. 

Heja mig! 

Shopping! 

Jag och mamma var till Birsta för lite shopping. Det är julsaker överallt och jag kom på att det är ju snart 1. Advent! 

Jag handlade lite julsaker. Bla ett par smågranar på Ikea och några julstjärnor på dollar. Köpte oxå redakapshållare och några små gummihjul. Vad dem ska användas till får ni senare. Vi köpte oxå så att vi kan göra egna ljus. Dyra ljus blir det men det är mest för att det är mysigt och så kan jag och mamma göra det tillsammans. 
I helgen har jag och sambon städat undan för vintern i trädgården. Undan med alla möbler och lyktor mm och klippt ner buskar och träd. Så skönt! Det känns lixom lite renare på nåt sätt. Sen satte vi upp ljusslingorna oxå! Det är såååå fint! I fjol satte vi dem inte högt nog i trädet så det såg lite fjuttigt ut. Men i år blir det andra bullar! 

Längtar tills vi ska tända dem. Tänkte att vi skulle göra en grej av det och smaka lite glögg mm samtidigt. Tyvärr är min sambo inte lika förtjust i julen som jag är men jag tror nog att han i hemlighet tycker om att jag fixar å ordnar. Det blir ju så mysigt! 

God natt! 

//Lena Theres

Tavelvägg

Tidigare i veckan tog jag mig till slut tid att hänga upp vår tavelvägg. Förut så hängde det bara några tavlor som jag slängde upp alldeles för snabbt innan vi skulle få besök. Mest för att det inte skulle se så tomt ut. Tyvärr hamnade dem alldeles för högt så jag har gått och irriterat mig på dem i snart ett år.  

Före

 
Efter 

 
Rummet känns mycket mer levande och jag slipper irritera mig på att dem hänger för högt. 

God helg! 

//Lena Theres 

Julhandel

Idag började dagen med en promenad med 2 väninnor. Härligt med frisk luft tidigt på morgonen även om det är lite kyligt. När jag kom hem åt vi rester från igår till lunch. Fisksoppa och hembakat bröd. 

Soppa är bäst dag 2! Mmm… 

 
Sen fick jag besök av mamma och vi kom på att vi skulle åka och sätta blommor på farmors grav men på väg dit så var vi in på Dollarstore och skulle bara ha gravljus. Fast hur lätt är det att gå in där utan att handla nåt mer?? Det blev lite julpynt iaf.  

  Jag hade helt slut påcellofanpåsar så det passade bra. Tyvärr tog det lite tid innan vi kom iväg så när vi väl kom till graven så var det becksvart och vi hade en hungrig skrikande bäbis så det gick rasande fort att plantera om och omöjligt att ta bilder. Men nu är det iaf gjort. Nu ser jag fram emot att julpyssla lite. Fast imorgon ska vi tillbaka till Dollar. Jag fick nämligen en ide när jag kom hem och den ska förverkligas imorgon! 

God kväll! 

//Lena Theres 

Första glöggen

I morse vaknade jag med en dundrande huvudvärk och klarade inte att se på tv eller telefon så då fick jag göra nåt annat tills lillpojken bestämde sig för att vakna. Då blev det bakning! Bakade filmjölksbröd till frukost och saffransskorpor. Hade egentligen tänkt vänta lite med dem men jag såg lite på Ernst jul igår och blev så sugen. 

Idag fick jag besök av en barndomsväninna och passade på att få sällskap till middagen.  Anders jobbar kväll den här veckan och jag tycker fortfarande att det är jobbigt att göra mat till mig själv när jag är ensam.  Vi åt fisksoppa och jag provade att göra filmjölksbrödet som matbröd och det blev helt ok. Gjorde bara på vetemjöl och smaksatte med ost och vallmofrön. Det blev helt ok fast jag hade föredragit en kraftigare ost i brödet. Men nybakat är ju gott oavsett och trevligt sällskap gör de flesta middagar goda. Fick träffa hennes söta barn oxå som ville komma in å se på bäbisen när dem skulle hämta henne. Det är helt galet så fort tiden går, dem börjar ju bli så stora! 

Vi fick ett glas vitvin till maten oxå! Lyx på en onsdag! Det blev ju typ en halvflaska kvar så jag experimenterade lite med glöggsirapen och gjorde en vitvinsglögg. Det blev ganska gott men även fast det var ganska bra russinsmak på vinet så känns det att det inte var med russin i sirapen. Jag måste nog göra en ny sirap. Det är lixom en del av glöggsmaken för mig. Men det blev iaf en kopp vitvinsglögg och saffransskorpor framför tvn ikväll!  

 
God kväll! 

//Lena Theres