Första graviditeten. 

Idag blir Edwin 11 månader. Min fantastiska lilla kille! Tänk att man kan älska någon mer för varje dag som går även fast dem driver en till vansinne ibland! Jag har tänkt mycket på det där och lyssnat på otaliga poddar och läst många förlossningshistorier. Så olika alla är. När jag tänker tillbaka på hur min förlossning var så får jag fortfarande obehagskänslor och så ska det väl ändå inte vara? Det känns som tur är bättre idag än det gjorde precis efteråt men ändå blir jag lite förbannad när jag tänker på det. Jag var 34år när jag fick Edwin och är väl ganska normalbegåvad men oj så lite jag visste om graviditet och förlossning. Jag vet inte om det handlade mest om att jag egentligen hade bestämt mig för att inte få barn eller att mina vänner inte pratade om det. Kanske kände dem att dem inte kunde prata med mig om det? Jag vet inte. Oavsett så tänkte jag berätta om mina tankar och upplevelser under min graviditet och förlossning. Mest för att skriva av mig men kanske hjälper det någon annan oxå. Det kommer nog att bli flera inlägg eftersom det blir så himla mycket att skriva och eftersom det är min blogg så får jag välja själv hur mycket! Ha! Passar det inte så sluta läsa. Annars så hoppas jag att det hjälper nån.

Jag trodde egentligen att jag inte ville ha barn men efter att jag fyllt 31 så ändrades nåt. Jag drömde att jag hade en bäbis och när jag vaknade så kände jag en sån enorm tomhet. Det var nog min biologiska klocka som ringde för innan dess hade jag väldigt lite intresse av barn generellt. Haha… Jag tyckte dem var söta men ofta ouppfostrade eller bortskämda. Med vissa undantag dock. Sen träffade jag min kära Anders och eftersom han närmade sig 40 så var han redan ganska klar för att skaffa barn. Jag kände mig inte alls lika säker men efter ett år tog jag ut spiralen ändå och upptäckte att jag blev besviken varje gång mensen kom. Jag hade inte berättat något för Anders än eftersom jag tänkte att det hade varit en fin överraskning. Men när vi var på semester i Mexico så klarade jag inte att hålla det hemligt längre utan berättade vad jag gjort. Han blev överraskad, lite rädd och glad. Sen gick det 2 månader till utan att något hände. Vi ville ju inte göra nån stor sak av det men det kändes ju ändå lite oroligt. Jag blev plötsligt mycket rädd för att vi inte kunde få barn. Jag började läsa på och uppräckte att jag var helt ute och cyklade när det gällde menscykeln och när man var som mest mottaglig. Jag var helt säker på att det var veckan innan mensen! Haha… Jag hade ingen aning om att det var 2 veckor innan och att ägget låg där och ruvade ett tag innan det försvann ut med slemhinnor och annat. Efter att jag upptäckte det så kom det ingen mens igen. Jag visste ju att jag var ganska fertil med tanke på att jag varit gravid tidigare men då valt att inte fullföra graviditeten. Plus att jag har en familj som fröar av sig som värsta pionerna! Men inte trodde jag att det skulle gå så fort. Men i maj blev jag gravid. Jag klev upp extra tidigt en söndagsmorgon och tog ett test. Jag satte mig på balkongen och rökte en cigg och tog en kopp kaffe medans jag väntade på resultatet. Jag tänkte att detta blir kanske min sista cigarett.  Mycket riktigt. På testet stod det GRAVID 2-3 veckor. Shit pomfritt så rädd jag blev! Jag kröp tillbaka i sängen med en kopp kaffe till Anders och väntade lite innan jag visade honom tester. Han blev rädd och sprang nästan ut på balkongen och rökte gott och väl 3 cigg på raken innan han frågade om det var sant. Haha… Knäppgök! Men efter ett tag så lugnade han ner sig. Vi såg bägge fram emot det med skräckblandad förtjusning. Vi var eniga om att vi inte skulle berätta förrän det gått lite längre så det var vår hemlis ett tag. Det är ju helt sjukt hur mycket man hinner tänka och planera. Jag var till barnmorskan och skrev in mig i v 8 och då kändes det väldigt verkligt plötsligt. Men sen kom juli. Anders fyllde 40 och vi skulle till Edinburgh med han mamma och hennes man. Vi kände ju att vi var tvungen att berätta eftersom vi alla tycker om att dricka både öl och whisky och det är svårt att undvika på en sån resa. Det blev jätteglada såklart och skålade för oss. På flyget över så fick jag lite ont i magen. Under resan så blödde jag lite men jag visste ju att sånt kan ske så jag gjorde inte nåt speciellt. När vi kom hem till Sverige veckan efter så hade jag haft mycket små blödningar och risa flytningar så jag ringde bm. Min bm hade semester så den som hade jour sa att det var normalt och att jag skulle återkomma om det blev någon större blödning. Jag gick 2 veckor till utan att något mer hände men jag kände på mig att något var fel. I v 13 åkte jag in till kvinnokliniken och bad om en kontroll. Jag sa att jag hade blödd mycket men det var inte sant. Under ultraljudet så såg jag skärmen och jag väntade på att se något som tickade. Men när läkaren vänder skärmen bort från mig och frågade vilken vecka jag var i så förstod jag att min känsla var rätt. Hon visade mig sen fostersäcken och sa att hon tyvärr inte kunde se något liv i den. Ca 10 veckor var den. Missed abortion kallas det när fostret dör men inte kommer ut av sig själv. Jag fick välja om jag ville göra en skrapning eller om jag ville ta en tablett och få bort det hemma. Eftersom fostret var i v 10 så skulle det inte vara något problem att göra det hemma. Fy så tungt det var. Allt som man sett fram emot och planerat föll verkligen i grus. Min kropp trodde ju fortfarande att den var gravid också eftersom magen växte, brösten ömmade och hormonerna var helt bananas. Min respekt för dem som har svårt för att bli gravida och speciellt dem som går på ivf ökade så otroligt mycket. Tänk att gå igenom detta gång efter gång. Mitt hjärta gråter bara vid tanken. Jag valde iallafall tabletterna och åkte hem. Jag och Anders sörjde verkligen vårt barn. Jag var inte alls förberedd på hur ont det skulle göra att få ut fostret heller. Jag tänkte att det är så litet så det blir som en riklig mens med lite klumpar. Men klumparna var stora och tabletterna framkallar ju en sorts värkar så det gjorde riktigt ont både i kroppen och själen. Efterkontrollen visade ändå att det fanns små rester kvar men dem beslutade att man skulle avvakta då det troligtvis kom med nästa mens. Det här var sommaren 2014. Den varmaste sommaren jag kan minnas och jag fick inte ens bada pga efterslaget och infektionsrisken.  Jag tyckte så synd om mig själv när jag låg där på stranden och grät bakom mina solglasögon. I efterhand kan det verka banalt men jag sörjde mitt barn. En väninna sa att hon trode att det var en själ som vände för att den inte var redo. Det tröstade jag mig med. I dag känns det faktiskt som att det var Edwin som inte var klar och det är därför han är den fantastiskt glada lilla människa som han är idag. 

Nu ta jag kväll för idag. ❤️

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s