Nytt kapitel! 

Ja, det är 2 januari och jag känner mig bara less och fet. Det här är väl typiskta nyårskänslor för en del. Jag har verkligen svullat hela julen och idag väger jag lika mycket som jag gjorde när jag var höggravid med Edwin för 7 månader sen. Jag har verkligen jobbat stenhårt i höst med att träna regelbundet och ätit nyttigt. Inte minst har jag försökt minska portionerna men talet på vågen går bara upp och upp. Det känns verkligen hopplöst. Idag har jag bestämt mig för att göra något drastiskt. Jag har gått och småtänkt på detta en period men jag har nog inte varit mogen för att satsa allt än. Att ge upp bröd och potatis och pasta. Men tja. Idag är dagen! Jag ska börja äta enligt lchf. Det är en stor livsstilsomställning men det verkar som om det är det jag behöver just nu. Jag försöker övertala Anders att han ska bli med på detta i en månad för att se. Han behöver det oxå. Han har aldrig vägt så mycket som idag. Även om han ser det som en fördel att vara tung så har vi bägge en mage som är för stor. Även om hans är mycket mindre än min. Jag har hängmage! Det är helt sjukt. Innan jag blev gravid så trodde jag inte att jag kunde få det men tji fick jag. Fy så trist det är! Jag har på allvar börjat tänka på operation men jag tycker ändå att det är att fega ur lite. Jag vet att det blir mer och mer vanligt men det är ett stort ingrepp och väldigt onaturligt så jag måste försöka något annat först. Jag har ju alltid varit stor men har aldrig bantat utan varit ganska nöjd med min kropp även om jag skulle önskat att jag vägde lite mindre. Jag har inte ens ägt en våg förrän jag blev gravid. Barnmorskan skrämde upp mig rejält när jag vägde mig första gången. Jag vägde då 102 kg. Det blev en chock för mig oxå eftersom sist jag vägde mig vägde jag ca 12 kg mindre. Jag hade aldrig varit i närheten av 100 sträcket förut och kände mig helt fruktansvärt dum och otillräcklig. Det är så det känns att bli klassad som fet. Extrem övervikt. Jag försvarade mig med att jag alltid varit stor och att de flesta i vår familj har stor övervikt. Men sanningen är också att jag varit gravid några månader tidigare. Jag kände redan då hur hormonerna i kroppen var i total obalans och att jag samlat på mig mycket vikt. Mina kläder satt väldigt trångt och flera byxor kunde jag inte ens ha längre. Då fick jag missfall i v 13. Det är sjukt hur mycket man hinner planera på de 10 veckorna vi visste att jag var gravid. Men det är en helt annan historia. När jag då bara 1,5 månad senare blev gravid igen så hade kroppen fortfarande inte återhämtat sig riktigt utan kilona var kvar och kanske inte riktigt lika hormonell som förra gången men man har ändå känslorna lite utanpå när man är gravid. Tårarna ligger så nära till hands. Hon berättade att man kan få hjälp av en dietist och att man alltid håller ett extra öga på blodsockret och vid v 18 gör man också em sockerbelastning för att se om man har tendenser till att få graviddiabetes. Hon fokuserade mycket på att feta personer får tuffare förlossningar, större barn och kanske inte orkar med det maraton som en förlossning innebär. Nu använde hon inte ordet fet men det var det jag hörde. Det och att jag kom till att få en stor unge och en jättejobbig förlossning. Jag som redan var rädd för att föda fick en riktig chock och började äta supernyttigt och promenera mycket. Jag vågade inte styrketränade eftersom jag hört att man inte ska lyfta tungt när man är gravid. Idag vet jag att inget jag hade gjort hade hindrat missfallet men då kändes det som rätt val. Jag gick fort ner i vikt och när jag var i v 38 vägde jag 105 kg så jag hade en total viktuppgång på 3 kg under graviditeten. Veckan efter födseln så vägde jag 92 och satsade på att barnvagnsprommenader och ammning skulle hålla mig där eller förhoppningsvis gå ner ännu mer. Men så var ej fallet för mig. Men det är väl inget att gråta över. Nu är det ett nytt år och nya möjligheter! Jag hoppas att jag kan gå ner 15 kg till nyår nästa år dvs till 90kg. 

Heja mig! 

Annonser